Om att känna fotolust och stolthet över sina bilder

Jag har inte fotat ordentligt på några månader nu och det känns.. skittråkigt. Jag vill så gärna orka gå ut och fota och vara alldeles inspirerad in i benet, men det är jag inte just nu. Det suger rent ut sagt. Jag vill inte heller lägga ut en bild på en sax som ligger på mitt skrivbord med nån flashig redigering, för det är inte min grej heller. Ska jag lägga ut bilder ska jag själv känna mig stolt över dem. Har redan tappat flera läsare av de få jag har och det känns ännu tråkigare.

Hoppas jag kommer tillbaka SNART.
Jag ska till Berlin och Stockholm snart och förhoppningsvis kan det hjälpa mig till inspirationen.

Kram.

genomskinligt grå

jag stirrar in i en tom horisont
med inget att fästa blicken vid
fallandes i tankarna
ståendes kvar på marken
spottar på asfalt
fäller en liten tår
jag stirrar in i en tom horisont
med inget att fästa blicken vid
fallandes i tankarna
ståendes kvar på marken
spottar på asfalt
fäller en liten tår

Hejhå, så det kan gå

Ja, så det kan gå. Min fotoinspo är som bortblåst. Finns inte. Har knappt rört på min kamera. Men nu fasiken får den komma tillbaka tycker jag. Det är inte kul att gå runt och känna sig totalt oinspirerad och omotiverad. Under tiden jag varit borta har det dock hunnit hända massvis roliga saker i mitt privatliv. Har hunnit se på Titanic 3D och tjutit mer än jag någonsin trodde det var möjligt att gråta till en film, fyllt år, sagt adjöt till vänner som ska till Kina och varit hos min farmor och gammelmormor med min bästa kusin. Alltså, Privatliv > Fotoliv just nu.

Idag hade solen i alla fall bestämt sig att skina för min skull. Födelsedagsbarnet till ära. Tacka vet jag vädergudarna som la snön i Stockholm och 10+ och sol här. Thanks.

(Jag lovar att försöka hitta kreativiteten så snart som möjligt och börja leva här igen. Jag vill verkligen.)


RSS 2.0